När jag vaknade var det alldeles tyst. Det enda som lyste upp i rummet var det svaga skenet från månen som sipprade in genom fönstret, mellan tusentals lönnlöv. Jag låg klarvaken i sängen och funderade på om jag skulle våga mig upp inatt. Jag brukar smyga mig upp om nätterna men det gillar inte resten av familjen, särskilt inte han. Pappan i familjen. Han tycker att jag borde sova på nätterna som alla andra, att jag väcker honom när jag är uppe. Jag tillhör egentligen inte den här familjen alls.

Jag låg länge och stirrade ut genom fönstret, på löven som dansade försiktigt i vinden. En svag snarkning hördes ifrån hans sovrum och jag steg tillslut upp ur sängen. Dörren till rummet var inte helt stängd så jag smet mig ut genom springan utan att ge ifrån mig ett enda ljud. Jag gick genom den svarta hallen utan att tända någon lampa, inatt skulle jag inte bli upptäckt. Dessutom hade mina ögon vant sig vid mörkret. När jag gick förbi hans sovrum höll jag till och med andan, för säkerhetens skull. Ljudlöst fortsatte jag genom det nedsläckta vardagsrummet, här lyste månskenet inte in genom fönstret men jag kunde ändå ta mig fram utan att gå in i något, jag såg möblernas konturer. Utan ett endaste knarr i golvet befann jag mig köket. Snarkningarna hördes knappt nu men jag visste att de snart skulle dona i vartenda rum. I köket droppade en kran, och i någon minut höll jag ut tungan under den och lät de iskalla dropparna slå ner på den. Det var en av sakerna jag bara kunde göra i min ensamhet på natten, han skulle bli vansinnig av att se mig. Efter att ha bott här så länge visste jag exakt vad jag fick och inte fick göra. Jag och mina riktiga syskon togs ifrån våra föräldrar när jag var liten. Vi placerades ut i olika hem, här hamnade jag…

Utan att stänga av droppandet i kranen satte jag mig vid fönstret och tittade ut med en drömmande blick. Utanför gick en stor väg med bilar parkerade, i långa rader, på båda sidor om den. Fastän ingen var ute och att inga bilar körde på vägen slog trafikljusen hela tiden om. Rött, gult, grönt, gult och sedan rött igen.

Jag ville ut. Ut ifrån lägenheten. Ut till det fria. Jag ville inte bo kvar här längre, ville inte vara fast här. Det var så vackert där ute, dit jag ville. Kanske inte vägen, inte bilarna eller trafikljusen. Bakom vägen fanns något annat, grönt och vackert. Gräs, buskar och träd, en stor park upplyst av gula lampor. Jag älskade att titta på den, alltid så vacker. Glad och levande på dagen, men allra helst på natten. Den var som tagen ur en saga, mystisk och inbjudande. Tom men ändå så full av upplevelser som bara väntade på att bli upplevda, av mig. Av mig och pojken. Han skulle springa i gräset med mig, vi skulle titta på fåglarna och… Nej, vi skulle jaga dem och de skulle flyga sin väg i panik. Sedan skulle vi sjunka ner i det gröna, svala gräset och skratta tills luften i våra lungor tog slut.

Pojken satt nästan alltid där ute i parken. Helt ensam på en bänk i det gula ljuset, han tittade på mig och jag tittade på honom. Jag visste inte vem han var eller vad han gjorde där. Han satt och andades in den svala sommarnattsluften, helt stilla. Han var så vacker. Håret var tjockt, svart och lite tillrufsat av vinden. Ögonen var stora och de krävde uppmärksamhet, som om det var omöjligt att titta på något annat när man mötte honom. De såg mörka ut, men ibland kunde de lysa starkare än solen, som om det gula ljuset studsade mot hans ögon och rakt in i mina. Pojkens leende var ett sådant leende som gjorde att man skulle kunna ge upp allt man hade, bara man visste att man skulle få ha kvar minnet av hans perfekt sneda mun.

Fast att jag aldrig riktigt hade träffat honom, så saknade jag honom. Varje dag längtade jag efter att solen skulle gå ner bakom horisonten och ta dagen med sig. Bara så att månen skulle ta med sig honom tillbaka till parken. Jag önskade att jag kunde gå ner till honom, så att jag fick prata med honom och så att jag fick veta hans namn och att han fick veta mitt.

Jag skulle aldrig få komma ut till pojken, aldrig få veta hans namn. Jag var fast här inne och jag fick inte gå ut. Aldrig. Dörren var låst och jag kunde inte öppna den. När resten av familjen gick in och ut som de ville var jag förbjuden till att göra desamma. Jag fick vara kvar. Alltid. Höra ljudet av nycklarna som vreds om och stängde in mig. Så hade det varit i hela mitt liv här, jag kunde inte minnas att jag någonsin varit ute. En kraftig snarkning mullrade ifrån pappans sovrum.

Jag koncentrerade mina ögon på mitt eget ansikte som speglades i den gråa fönsterrutan. Fönstret hade inte tvättats på länge och avgaser låg i en tjock beläggning på utsidan. Jag såg mitt hår, ganska kort och blont med lite röda nyanser. Mina ögon var gröna och mina pupiller var stora och svarta i nattmörkret. Det var väl inget speciellt med mitt utseende, jag var helt vanlig. Jag undrade om jag liknade någon i min riktiga familj. Det finns inget minne av deras ansikten längre.

Jag tittade ner mot bänken igen för att försäkra mig om att pojken inte hade försvunnit. Han satt kvar. När han märkte att jag tittade mot honom igen log han. Det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag och jag log tillbaka. Bara med läpparna. Jag undrade om han kunde se på mig att mina ögon inte log samtidigt som mina läppar. Det var svårt, att le helhjärtat. För jag visste att jag skulle bli olycklig så fort han försvann, och tog sitt leende med sig.

Man kunde inte riktigt hjälpa att avundas honom därute. Varför fick han vara ute helt ensam om nätterna när jag inte ens fick gå ut på dagen? Han hade kanske ingen familj, han klarade sig kanske helt själv. Jag undrade om jag skulle kunna klara mig själv om jag rymde. Om jag skulle veta vart man skulle sova eller vad man skulle äta. Kanske ska man vara glad för att man har tak över huvudet. Jag visste ju ingenting annat än den här lägenheten. När jag kom hit minns jag bara att jag vaknade upp i ett av rummen och att hela familjen stod där och bevakade mig. Som om de ville se min reaktion. Det var väl självklart att jag skulle känna mig rädd och vilsen.

Plötsligt hörde jag något ryta till utanför och jag såg chocken i pojkens ögon. Rytandet kom från en bil som körde förbi på gatan, pojken var borta. Han försvann så fort att jag funderade ett tag på om jorden bara hade slukat honom. Jag kunde inte se ett enda spår av honom. Inte ens en vaggande gren eller nedtrampat gräs. Jag undrade varför han försvann så fort, vad han var så rädd för. Kanske var det hans familj som satt i bilen, de letade nog efter honom efter att ha upptäckt att han var borta. Jag satt länge kvar i fönstret och tittade efter honom, hoppades på att han skulle dyka upp. Att han hade klarat sig ifrån bilen och att han skulle komma tillbaka till bänken. Till mig.

Långt borta vid horisonten började den lite brungråa sommarnattshimlen övergå till en lite mer kall, nästan lite grönaktig gryningshimel. Den kalla ljusa färgen spred sig långsamt över resten av skyn men började inta sin naturliga ljusblåa färg, fortfarande alldeles för vitaktig för en traditionell klarblå himmel. Ännu en gång bytte horisonten färg, denna gång till en orangegul nyans. Man skulle kunna tro att något brann långt där borta. De gula lamporna i parken började förlora sin funktion och snart skulle de släckas för dagen. Någonstans kunde man höra fåglars kvitter, dovt, genom den smutsiga fönsterrutan.

Det var då jag hörde knarret i golvet jag stelnade till. Nej, nej, nej! Hur kunde jag vara så dum att jag satt kvar? Han skulle upptäcka mig, det var jag säker på, och han skulle bli rasande. Jag visste att han alltid gick upp några minuter efter himlens första färgskiftning så här års. Då gick jag ju alltid tillbaka, innan hans alarm ringde.

Jag kände hur mitt hjärta fortfarande bultade hårt i bröstet sedan jag hörde knarret. Ett till steg hördes. Hjärtat slog snabbare, snabbare, snabbare. Det kändes som om det dröjde flera minuter innan kroppen kunde mjukna till lite och jag började andas igen. Det hade bara gått några sekunder, han var på väg ut ur sovrummet. Samtidigt som dörren till hans sovrum knarrade när han gick ut, passade jag på att smyga mig fram till kökets dörröppnig. Jag visste att jag skulle kunna klara mig ut till vardagsrummet utan att bli upptäckt. Om jag rörde mig snabbt och ljudlöst. Så här tidigt på morgonen rörde han sig långsamt och klumpigt med halvöppna ögon.

I ett försiktigt språng tog jag mig till vardagsrummet där jag ställde mig bakom en bokhylla. Det var nästan helt ljust i alla rum nu så jag kunde inte få någon hjälp av mörkret. Jag höll andan och lyssnade. Han hade nog inte upptäckt något för han fortsatte att hasa sig fram. Hans torra fötter rispade i parkettgolvet, en rysning isade sig genom min kropp. Jag skulle vänta tills han gick in i badrummet. Då var det fritt för mig att smyga in i rummet. Oupptäckt.

Stegen upphörde. Nu var det kört, han hade sett mig. Jag fick panik och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Allt jag kunde tänka på var vad som hände sist. Tanken fick mig att må illa. Han hade kommit in i köket där jag satt. Han blev rasande och lyfte upp mig och sedan kastade han ner mig i sängen. Storasystern hade vaknat av hans rytande och hon hjälpte till genom att hålla fast mig i sängen så att jag skulle ligga kvar.

Nu slog hjärtat så hårt att jag var säker på att hela huset skulle vakna av ljudet. Hade han inte sett mig än så skulle han garanterat höra mig. Då hörde jag hur stegen fortsatte och tillslut klampade han in i badrummet och sköt igen dörren. Jag skulle klara mig. Med en stor suck av lättnad och med darriga ben smög jag sakta mot sovrummet. Jag ville inte att han skulle höra mig nu. Det var inte långt kvar nu, bara någon meter kvar till sovrumsdörren. Jag var precis utanför badrumsdörren nu. Hjärtat hade lugnat sig lite men slog fortfarande snabbt och hårt.

Dörren gled upp igen. Jag stod precis i glipan och stirrade rakt in. Luften slogs ur mig. Jag såg honom stå där i sin morgonrock. Hans arm sträckte sig ut genom glipan som om han skulle ta tag i mig. Armen gick inte tillräckligt långt ut och handen letade längst väggen. När handen hade hittat lampknappen som satt utanför badrumsdörren slingrade sig armen tillbaka och dörren sköts igen.

Jag skyndade mig in genom glipan i dörren in till sovrummet. Där pustade jag ut. Han hade inte ens tittat ut genom glipan när han öppnade badrumsdörren. Han hade bara glömt att tända lampan innan han gick in. Det där var alldeles för nära, nu måste jag vara extra försiktig.

Jag hoppade upp i lillasysterns säng och kurade ihop mig bredvid henne. Hon var den enda jag gillade i familjen, hon brydde sig inte om att jag var uppe på nätterna. Hennes ögon öppnades försiktigt och hon kisade mot mig och log. Samtidigt kliade hon mig försiktigt bakom örat och jag började spinna lugnt. Det dröjde inte länge för lillasystern att somna om. Kanske släpper hon ut mig någon dag. Då ska jag äntligen få träffa min vackra pojke där ute. Jag får veta namnet på min mystiske nattkatt.

Jag tvättade mig lite om svansen innan jag slumrade in för att sova förbi den tråkiga ensamma dagen. Snart var det dags att smyga upp igen…

Min lilla lasse fick posa som modell.