Du vet ju redan hur jag ser ut och ungefär hur många jordsnurr jag har upplevt i mitt liv. Att jag skriver “på min fritid brukar jag vara med kompisar”, är nog inte så intressant för dig att läsa. Det här tycker jag är det bästa sättet att berätta om mig:

• Jag är alltid lite sen när jag ska till skolan, ska hinna med spårvagnen eller om jag ska möta någon.

• Varje morgon ringer alarmet på mobilen minst 20 minuter för tidigt bara för att jag älskar att snooza. Finns det något skönare än att veta att man får ligga kvar några minuter till i sängen? Hur som helst, det spelar ingen roll hur lång tid jag har på mig att fixa mig på mornarna, jag lyckas alltid att sega för mycket på slutet.

• Att vi inte får äta lunch innan kl. 12 i skolan tycker jag är helt brutalt jättedåligt! Jag är liksom hungrig innan första lektionen är slut. Det blir ju inte heller bättre av att jag, Karolina och David inte pratar om något annat än mat.

• Jag har alltid varit den som egentligen inte behövt plugga särskilt mycket, vilket ger mig stora problem nu. Jag kommer hem tidigt, efter att ha intalat mig själv hela dagen om att jag ska plugga direkt när jag kommer hem. Så åker tv:n på. Smallville, jag kan inte hjälpa att jag fastnar i det. Sedan lider jag också, som så många andra, av Facebooksjukan. Jag måste titta. Tillslut brukar jag i alla fall lyckas slita mig och göra det jag ska.

 

• Två gånger i veckan tränar jag och Karolina på Hälsoteamet i Navestad. Det innebär att vi får åka buss och spårvagn i en timme för att komma dit, och sedan igen när vi ska hem. Det enda vi pratar om på vägen är hur trötta och godissugna vi är. Alltid! Om du undrar varför vi tränar så långt bort så är det för att min syster jobbar där, det blir lite billigare då. J

• Jag går alltid och lägger mig för sent, på vardagar. Enda gången då jag får sova ut är på helgerna, då jag ändå lyckas vakna runt 09.00 och blir jättebesviken. Man vill ju vakna sent.

 

• Jag är ingen direkt aktiv människa, jag vill ha filmkväll, gå på stan och fika. Spontanäventyr är bara roligt med rätt människor. Om jag får bestämma.

• När det gäller att bestämma brukar jag kunna vara en riktig bitch. Jag är väldigt van vid att vara “ledaren” eftersom att jag alltid fick bestämma i låg/mellanstadiet. När jag var riktigt liten sa jag till mina vänner att om jag inte fick bestämma fick de inte heller komma på mitt kalas. På mellanstadiet vägrade jag att ringa till kompisar efter skolan om jag inte hade något att göra, jag var så van vid att de ringde mig. På högstadiet fanns redan en “ledare”, som faktiskt var min rival redan på dagis. Det var då jag lärde mig hur störande det var med någon som ingen vågade säga emot. Jag förstår nu hur dryg jag själv var. Usch. Men man gillar ju såklart fortfarande att få sin vilja igenom.

 

• Jag gillar kläder, att gå på stan och att titta runt på internet. Det bästa är ändå att hitta något riktigt snyggt på secondhand. Där kollar jag ofta runt och jag hittar faktiskt ganska mycket.

• Det tråkigaste man kan lägga pengar på är nytt smink och det roligaste (men det som känns mest ovärt) att köpa är en fet chokladboll och en kopp kaffe.

 

• I sommar drömmer jag om att gå på festival och att åka till London.

• Jag är en sån person som, om man bara nämner ordet “resa”, kollar jag upp priser på tåg, flyg och boende, redan efter en minut. Sedan är jag jätteglad och tjatar enda tills alla andra går med på att åka. Nu till sommarn kan det bli lite problem med pengar, men jag söker till varje sommarjobb jag kan hitta. Och jag sparar så mycket jag bara kan, i en vattenflaska...

Sådär ja! Nu vet du lite mer om mig och hur jag tänker.

När jag vaknade var det alldeles tyst. Det enda som lyste upp i rummet var det svaga skenet från månen som sipprade in genom fönstret, mellan tusentals lönnlöv. Jag låg klarvaken i sängen och funderade på om jag skulle våga mig upp inatt. Jag brukar smyga mig upp om nätterna men det gillar inte resten av familjen, särskilt inte han. Pappan i familjen. Han tycker att jag borde sova på nätterna som alla andra, att jag väcker honom när jag är uppe. Jag tillhör egentligen inte den här familjen alls.

Jag låg länge och stirrade ut genom fönstret, på löven som dansade försiktigt i vinden. En svag snarkning hördes ifrån hans sovrum och jag steg tillslut upp ur sängen. Dörren till rummet var inte helt stängd så jag smet mig ut genom springan utan att ge ifrån mig ett enda ljud. Jag gick genom den svarta hallen utan att tända någon lampa, inatt skulle jag inte bli upptäckt. Dessutom hade mina ögon vant sig vid mörkret. När jag gick förbi hans sovrum höll jag till och med andan, för säkerhetens skull. Ljudlöst fortsatte jag genom det nedsläckta vardagsrummet, här lyste månskenet inte in genom fönstret men jag kunde ändå ta mig fram utan att gå in i något, jag såg möblernas konturer. Utan ett endaste knarr i golvet befann jag mig köket. Snarkningarna hördes knappt nu men jag visste att de snart skulle dona i vartenda rum. I köket droppade en kran, och i någon minut höll jag ut tungan under den och lät de iskalla dropparna slå ner på den. Det var en av sakerna jag bara kunde göra i min ensamhet på natten, han skulle bli vansinnig av att se mig. Efter att ha bott här så länge visste jag exakt vad jag fick och inte fick göra. Jag och mina riktiga syskon togs ifrån våra föräldrar när jag var liten. Vi placerades ut i olika hem, här hamnade jag…

Utan att stänga av droppandet i kranen satte jag mig vid fönstret och tittade ut med en drömmande blick. Utanför gick en stor väg med bilar parkerade, i långa rader, på båda sidor om den. Fastän ingen var ute och att inga bilar körde på vägen slog trafikljusen hela tiden om. Rött, gult, grönt, gult och sedan rött igen.

Jag ville ut. Ut ifrån lägenheten. Ut till det fria. Jag ville inte bo kvar här längre, ville inte vara fast här. Det var så vackert där ute, dit jag ville. Kanske inte vägen, inte bilarna eller trafikljusen. Bakom vägen fanns något annat, grönt och vackert. Gräs, buskar och träd, en stor park upplyst av gula lampor. Jag älskade att titta på den, alltid så vacker. Glad och levande på dagen, men allra helst på natten. Den var som tagen ur en saga, mystisk och inbjudande. Tom men ändå så full av upplevelser som bara väntade på att bli upplevda, av mig. Av mig och pojken. Han skulle springa i gräset med mig, vi skulle titta på fåglarna och… Nej, vi skulle jaga dem och de skulle flyga sin väg i panik. Sedan skulle vi sjunka ner i det gröna, svala gräset och skratta tills luften i våra lungor tog slut.

Pojken satt nästan alltid där ute i parken. Helt ensam på en bänk i det gula ljuset, han tittade på mig och jag tittade på honom. Jag visste inte vem han var eller vad han gjorde där. Han satt och andades in den svala sommarnattsluften, helt stilla. Han var så vacker. Håret var tjockt, svart och lite tillrufsat av vinden. Ögonen var stora och de krävde uppmärksamhet, som om det var omöjligt att titta på något annat när man mötte honom. De såg mörka ut, men ibland kunde de lysa starkare än solen, som om det gula ljuset studsade mot hans ögon och rakt in i mina. Pojkens leende var ett sådant leende som gjorde att man skulle kunna ge upp allt man hade, bara man visste att man skulle få ha kvar minnet av hans perfekt sneda mun.

Fast att jag aldrig riktigt hade träffat honom, så saknade jag honom. Varje dag längtade jag efter att solen skulle gå ner bakom horisonten och ta dagen med sig. Bara så att månen skulle ta med sig honom tillbaka till parken. Jag önskade att jag kunde gå ner till honom, så att jag fick prata med honom och så att jag fick veta hans namn och att han fick veta mitt.

Jag skulle aldrig få komma ut till pojken, aldrig få veta hans namn. Jag var fast här inne och jag fick inte gå ut. Aldrig. Dörren var låst och jag kunde inte öppna den. När resten av familjen gick in och ut som de ville var jag förbjuden till att göra desamma. Jag fick vara kvar. Alltid. Höra ljudet av nycklarna som vreds om och stängde in mig. Så hade det varit i hela mitt liv här, jag kunde inte minnas att jag någonsin varit ute. En kraftig snarkning mullrade ifrån pappans sovrum.

Jag koncentrerade mina ögon på mitt eget ansikte som speglades i den gråa fönsterrutan. Fönstret hade inte tvättats på länge och avgaser låg i en tjock beläggning på utsidan. Jag såg mitt hår, ganska kort och blont med lite röda nyanser. Mina ögon var gröna och mina pupiller var stora och svarta i nattmörkret. Det var väl inget speciellt med mitt utseende, jag var helt vanlig. Jag undrade om jag liknade någon i min riktiga familj. Det finns inget minne av deras ansikten längre.

Jag tittade ner mot bänken igen för att försäkra mig om att pojken inte hade försvunnit. Han satt kvar. När han märkte att jag tittade mot honom igen log han. Det kändes som om hjärtat hoppade över ett slag och jag log tillbaka. Bara med läpparna. Jag undrade om han kunde se på mig att mina ögon inte log samtidigt som mina läppar. Det var svårt, att le helhjärtat. För jag visste att jag skulle bli olycklig så fort han försvann, och tog sitt leende med sig.

Man kunde inte riktigt hjälpa att avundas honom därute. Varför fick han vara ute helt ensam om nätterna när jag inte ens fick gå ut på dagen? Han hade kanske ingen familj, han klarade sig kanske helt själv. Jag undrade om jag skulle kunna klara mig själv om jag rymde. Om jag skulle veta vart man skulle sova eller vad man skulle äta. Kanske ska man vara glad för att man har tak över huvudet. Jag visste ju ingenting annat än den här lägenheten. När jag kom hit minns jag bara att jag vaknade upp i ett av rummen och att hela familjen stod där och bevakade mig. Som om de ville se min reaktion. Det var väl självklart att jag skulle känna mig rädd och vilsen.

Plötsligt hörde jag något ryta till utanför och jag såg chocken i pojkens ögon. Rytandet kom från en bil som körde förbi på gatan, pojken var borta. Han försvann så fort att jag funderade ett tag på om jorden bara hade slukat honom. Jag kunde inte se ett enda spår av honom. Inte ens en vaggande gren eller nedtrampat gräs. Jag undrade varför han försvann så fort, vad han var så rädd för. Kanske var det hans familj som satt i bilen, de letade nog efter honom efter att ha upptäckt att han var borta. Jag satt länge kvar i fönstret och tittade efter honom, hoppades på att han skulle dyka upp. Att han hade klarat sig ifrån bilen och att han skulle komma tillbaka till bänken. Till mig.

Långt borta vid horisonten började den lite brungråa sommarnattshimlen övergå till en lite mer kall, nästan lite grönaktig gryningshimel. Den kalla ljusa färgen spred sig långsamt över resten av skyn men började inta sin naturliga ljusblåa färg, fortfarande alldeles för vitaktig för en traditionell klarblå himmel. Ännu en gång bytte horisonten färg, denna gång till en orangegul nyans. Man skulle kunna tro att något brann långt där borta. De gula lamporna i parken började förlora sin funktion och snart skulle de släckas för dagen. Någonstans kunde man höra fåglars kvitter, dovt, genom den smutsiga fönsterrutan.

Det var då jag hörde knarret i golvet jag stelnade till. Nej, nej, nej! Hur kunde jag vara så dum att jag satt kvar? Han skulle upptäcka mig, det var jag säker på, och han skulle bli rasande. Jag visste att han alltid gick upp några minuter efter himlens första färgskiftning så här års. Då gick jag ju alltid tillbaka, innan hans alarm ringde.

Jag kände hur mitt hjärta fortfarande bultade hårt i bröstet sedan jag hörde knarret. Ett till steg hördes. Hjärtat slog snabbare, snabbare, snabbare. Det kändes som om det dröjde flera minuter innan kroppen kunde mjukna till lite och jag började andas igen. Det hade bara gått några sekunder, han var på väg ut ur sovrummet. Samtidigt som dörren till hans sovrum knarrade när han gick ut, passade jag på att smyga mig fram till kökets dörröppnig. Jag visste att jag skulle kunna klara mig ut till vardagsrummet utan att bli upptäckt. Om jag rörde mig snabbt och ljudlöst. Så här tidigt på morgonen rörde han sig långsamt och klumpigt med halvöppna ögon.

I ett försiktigt språng tog jag mig till vardagsrummet där jag ställde mig bakom en bokhylla. Det var nästan helt ljust i alla rum nu så jag kunde inte få någon hjälp av mörkret. Jag höll andan och lyssnade. Han hade nog inte upptäckt något för han fortsatte att hasa sig fram. Hans torra fötter rispade i parkettgolvet, en rysning isade sig genom min kropp. Jag skulle vänta tills han gick in i badrummet. Då var det fritt för mig att smyga in i rummet. Oupptäckt.

Stegen upphörde. Nu var det kört, han hade sett mig. Jag fick panik och hade ingen aning om vad jag skulle göra. Allt jag kunde tänka på var vad som hände sist. Tanken fick mig att må illa. Han hade kommit in i köket där jag satt. Han blev rasande och lyfte upp mig och sedan kastade han ner mig i sängen. Storasystern hade vaknat av hans rytande och hon hjälpte till genom att hålla fast mig i sängen så att jag skulle ligga kvar.

Nu slog hjärtat så hårt att jag var säker på att hela huset skulle vakna av ljudet. Hade han inte sett mig än så skulle han garanterat höra mig. Då hörde jag hur stegen fortsatte och tillslut klampade han in i badrummet och sköt igen dörren. Jag skulle klara mig. Med en stor suck av lättnad och med darriga ben smög jag sakta mot sovrummet. Jag ville inte att han skulle höra mig nu. Det var inte långt kvar nu, bara någon meter kvar till sovrumsdörren. Jag var precis utanför badrumsdörren nu. Hjärtat hade lugnat sig lite men slog fortfarande snabbt och hårt.

Dörren gled upp igen. Jag stod precis i glipan och stirrade rakt in. Luften slogs ur mig. Jag såg honom stå där i sin morgonrock. Hans arm sträckte sig ut genom glipan som om han skulle ta tag i mig. Armen gick inte tillräckligt långt ut och handen letade längst väggen. När handen hade hittat lampknappen som satt utanför badrumsdörren slingrade sig armen tillbaka och dörren sköts igen.

Jag skyndade mig in genom glipan i dörren in till sovrummet. Där pustade jag ut. Han hade inte ens tittat ut genom glipan när han öppnade badrumsdörren. Han hade bara glömt att tända lampan innan han gick in. Det där var alldeles för nära, nu måste jag vara extra försiktig.

Jag hoppade upp i lillasysterns säng och kurade ihop mig bredvid henne. Hon var den enda jag gillade i familjen, hon brydde sig inte om att jag var uppe på nätterna. Hennes ögon öppnades försiktigt och hon kisade mot mig och log. Samtidigt kliade hon mig försiktigt bakom örat och jag började spinna lugnt. Det dröjde inte länge för lillasystern att somna om. Kanske släpper hon ut mig någon dag. Då ska jag äntligen få träffa min vackra pojke där ute. Jag får veta namnet på min mystiske nattkatt.

Jag tvättade mig lite om svansen innan jag slumrade in för att sova förbi den tråkiga ensamma dagen. Snart var det dags att smyga upp igen…

Min lilla lasse fick posa som modell.

Jag har läst boken Uglies, en av fyra böcker skrivna av Scott Westerfeld. Lite kort berättat så handlar den om hur man lever i framtiden. På sin 16:e födelsedag får man genomgå en operation som gör en vacker. Inte bara vacker som i att man får en rakare näsa, utan man får den perfekta längden, vikten, huden, allt! Innan man fyller 16 år är man alltså betraktad som ful. Några bestämmer sig för att de inte vill bli vackra och de flyr från samhället.

Det jag undrar är hur det egentligen skulle vara att leva i ett samhälle där alla blev otroligt vackra. Skulle det bli lättare eller svårare att leva? Hur kan man egentligen säga vad som är fult och vad som är fint?

I boken handlar allt om symmetri och proportioner. Man ska se jämn ut i ansiktet och man ska vara lagom smal och lång. Det ingår i deras utbildning att lära sig vad som är fult och vad som inte är det. Detta gör självklart att de får bilden av att de är fula utan operationen. Man vet att det man gör innan man fyller 16 år egentligen inte spelar någon roll, man är ful och obetydlig. När man är vacker får man flytta till alla sina vackra vänner och leva ett bekymmersfritt liv. Vad är det då som är fel med det? Skulle det inte vara skönt att veta att man snart skulle bli ofattbart vacker och att alla ens vänner också var det?

Själv tycker jag faktiskt att det finns många positiva saker med operationen. Idag är det så viktigt att inte vara för tjock och att inte vara för smal. Att passa i de moderiktiga kläderna och att vara vacker. Många vet att man har en stor fördel av att vara vacker. Det är lättare att få jobb, det är lättare att hitta en partner, man får bättre självförtroende och kan vara mer säker i sig själv. Det är hela tiden en slags tävlan om vem som är snyggast och många är villiga att spendera timmar på att göra sig så snygg som man bara kan vara. Skulle det då inte vara skönt att få slippa allt det? Skulle alla vara lika vackra skulle man kunna lägga sin tid på andra saker. Man kunde istället tävla om vem som är trevligast eller mest intelligent, ägna sin tid år sådant som inte är lika ytligt. Det skulle också bli omöjligt att döma någon efter utseende. Hur skönt skulle det inte vara att slippa oroa sig för att någon bara tycker om en på grund av ens yttre?

Visst skulle det kanske bli lite tråkigt när alla är så pass lika varandra. Hur kan man förresten bedöma någon som vacker i ett samhälle där alla är vackra? Tillslut skulle man väl bara vara en i mängden. Det har ju alltid varit snyggt att vara lite mer "annorlunda". Inte annorlunda som "konstig", men det som är svårt att uppnå är ofta det man vill ha. Förr i tiden var det t.ex. vackert att vara tjock, eftersom att det var fattigt och många hade inte råd att äta. Var man tjock betydde det att man hade det bra ställt och det var också attraktivt. Nu överkonsumerar vi mat i många länder vilket har lett till att många är överviktiga. Det är alltså svårare att vara smal och därför anses det också vackert att vara smal. Men vad betyder det att vara smal idag? Att man äter nyttigt och tränar regelbundet eller att man helt enkelt svälter sig själv?

Miljontals människor lider av ätstörningar, världen över. Allt på grund av de "krav" som ställs om att man ska vara smal och snygg. Nu menar jag absolut inte att man ska införa att alla ska få en operation på sin 16:e födelsedag, men det skulle kanske vara en bra sak. Ätstörningar skulle längre inte vara något som förekom och man skulle, som sagt, kunna lägga allt slit på något annat istället. Något lite mer nyttit för själen.

 

Bloggvärlden bara växer och växer. Det verkar nästan som var och varannan människa har skaffat sig en egen blogg. Särskilt konstigt är det väl inte egentligen. Att skaffa sig en blogg är nämligen busenkelt. Allt man behöver göra är att skapa ett konto, och sedan är det bara att blogga på! Man kan blogga om vad som helst, vilket man också gör. Det finns bloggar för allt. T.ex. dagboksbloggar, fotobloggar, diktbloggar, klassbloggar etc. Dock finns det en viss blogg som sticker ut lite mer. Jag pratar förstås om modebloggen.

                      Tittar man runt på en massa olika bloggar kan man nästan vara helt säker på att man kommer att få se bilder på kläder som finns att köpa, kläder man tänker införskaffa eller kläder man har köpt. Oavsett om bloggaren/bloggerskan kallar sin blogg för just ”modeblogg” eller inte. Det har blivit väldigt populärt att visa upp just vad man själv tycker är snyggt. Eftersom att så mycket går att hitta på bloggarna skulle man kunna säga att modetidningars funktion försvinner mer och mer. Har Lady Gaga klätt sig i bubbelplast på röda mattan eller har jeanstights helt plötsligt gått ur mode kan man garanterat finna svaret på någons blogg. Vi själva kan ha precis lika bra koll som tidningarna. Vilken blir vårens fräschaste färg? Nu kan man ta reda på det över internet. Man behöver inte ens kliva utanför dörren utan bara ha tillgång till en dator. Det är bara att leta reda på sin egen favoritblogg och följa den, helt gratis. Att hitta till olika bloggar är inte heller särskilt svårt eftersom att många gärna länkar till sina egna favoriter. De mest populära blir också ofta omtalade på större sidor.

                      En av Östergötlands mest populära modebloggerskor bor faktiskt här i Norrköping. Hon är tjejen som i bloggvärlden är känd som ”colorelle”. Jag har träffat denna klädgalna bloggerska för att få reda på hur det faktiskt är att vara en omtyckt bloggerska. På hennes blogg kan man varje dag läsa om och se vad hon tycker är snyggast i modeväg. Hon visar oss allt ifrån topp till tå, de höga heelsen, de solblekta jeansshortsen på brunbrända ben, de åter populära secondhandfynden och de kastanjeröda lockarna i håret. Självklart också en hel del smycken att visa upp med, just nu gäller ”the bigger the better”

Alla smycken får inte plats i lådan...

                       Efter att ha kämpat mig igenom snödrivor och stampat av den packade snön under skorna, utanför dörren, fick jag äntligen komma in i colorelle’s varma hall. Iklädd en supersnygg oversizetröja, med paljettprydda axlar, ursäktar hon sig över golven som hon ännu inte har hunnit att dammsuga, trots att jag tycket att rummet är skinande rent. Jag kan inte hjälpa att lägga märke till den öppna resväskan som står packad i sovrummet med de mest färgglada, lätta sommarplaggen. De snyggaste och högsta heelsen står också uppradade bredvid. På bloggen avslöjar hon att en solsemester väntar. Vi slår oss ner i soffan som står mot den vita väggen där hon brukar fota sina outfitbilder.

 

När startade du bloggen?

- Oj när var det? Det var rätt länge sen faktiskt… För tre år sedan tror jag.

Vad var tanken med bloggen då?

- Ingenting. Jag hade tråkigt en söndagskväll och testade hur man gjorde. Det blev väl en lite dagboksliknande blogg. Sedan var det för att jag skulle kunna kommunicera lite enklare med andra modebloggare.

Hur många läsare hade du då?

- Haha, två unika läsare om dagen. Det var jag och min mamma! Den var faktiskt rätt dålig i början.

Och nu?

- Jadu, det varierar ju lite hela tiden. Jag har väl haft ungefär 3500 unika träffar på bloggen per dag. I snitt brukar det bli 10 000 träffar i veckan. Det är faktiskt jätteroligt att så många läser min blogg, och det går uppåt!

När man har så många läsare borde det ju även bli en hel del kommentarer. Hinner man svara på allt?

- Nej, tyvärr hinner jag inte det. Jag brukar svara på speciella kommentarer, om någon undrar om något eller sånt. Ofta får man kommentarer från folk som bara vill att man ska hitta till deras bloggar.

Kommer du ihåg första gången som du blev nämnd på en större sida/tidning?

- Oj, säger ”colorelle” och får fundera lite. Nja, jag vet inte om det var första gången men jag minns när jag var med på minoutfit.se första gången. Det är en sida där man samlar snygga outfits från andras bloggar. Det var riktigt kul! Sedan är det ju jätteroligt när andra bloggar nämner mig med.

När började du tänka på dig själv som en känd bloggerska? Om du nu gör det?

Ännu en gång får hon tänka efter lite extra.

- Vilken svår fråga! Jag har aldrig riktigt tänkt så. Men nu när du säger det så är jag nog rätt så stor. I alla fall inom Östergötland. Jo, men jag har ju börjat få lite mer respons på mina inlägg, lite mer uppmärksamhet. Sedan har jag ju börjat få fler och fler bloggfest invites!

Ja juste, hur många bloggfester har du varit på?

- Jag vet inte riktigt, men några ”små” bloggfester har det blivit. Och så har jag ju blivit bjuden på några större tillställningar med, Veckorevyns bloggfest till exempel. Sedan har jag ju arrangerat en egen bloggfest här i Norrköping med. Det var superkul! Allra roligast är nog ändå att samlas några bloggbrudar hemma hos någon och dricka drinkar.

Det är ju en modeblogg du har, men handlar den bara om mode?

- Nej, det är ju lite privatliv med också. Fast det skriver jag så lite som möjligt om. Jag gillar ju att fota, så lite sånt lägger jag upp. Resor är också roligt att blogga om och jag får ofta bra respons på mina semesterbilder.

Vart hittar du inspiration ifrån?

- Andra bloggar, svarar hon nästan i samma sekund som jag avslutar frågan. Lite från folk man ser på stan med, men som sagt, mest från andra bloggar.

Vad är det roligast att blogga om?

- Hm, vad är roligast…? Ett riktigt bra secondhand kap! När man hittar något som är riktigt snyggt och billigt. Då får man, troligen, ett unikt plagg med många avundssjuka läsare. Det är roligt.

Vad är mindre roligt att blogga om?

- Hm, det vet jag inte riktigt. Jag kan inte säga något som är tråkigt att blogga om men har man ingen ork eller inspiration är det svårt. Det märker ju läsarna direkt med eftersom att det inte blir så många nya inlägg.

Hur mycket tid spenderar du åt bloggen varje dag?

- Det är nog väldigt olika beroende på om jag är ledig eller inte. Det blir ju självklart lite färre inlägg om jag jobbar. Men på ett ungefär, en timme om dagen kanske.

Hur många klädesplagg har du lyckats samla på dig än så länge?

- Menar du sedan jag skaffade bloggen? Eller jaha, överhuvudtaget. Hahaha, det vågar jag inte ens räkna! Min sambo skulle nog kasta allt om han fick veta. Jag funderar faktiskt på att räkna mina klänningar någon gång, jag har en hel del av dem. Jag får ganska många dryga och avundssjuka kommentarer av läsare om att jag borde skänka bort mina kläder, till dem själva oftast. Vissa tycker också att jag överkonsumerar kläder. Mycket av det jag köper är ändå begagnat och jag slänger aldrig kläder utan skänker de vidare. Då får jag lite bättre samvete i alla fall.

Har du några andra favoritbloggar?

- Jättemånga! Jag har nog ungefär 15 bloggar som jag följer och kollar varje dag. Sedan finns det många som jag tittar till lite då och då. Mest är det lite mellanstora bloggar, sådana som man har träffat och har kontakt med. Sedan följer jag lite större bloggar med, Elin Klings blogg till exempel.

Vad handlar de om?

- Mode. De flesta i alla fall.

Tycker du att bloggandet är något att satsa på som yrke?

- Jag tycker aldrig att man ska starta en blogg med ett syfte om att bli stor. Då bloggar man inte riktigt helhjärtat och man kan nog tröttna rätt fort. Är man redan känd kan man nog lyckas med att jobba som bloggerska. Elin Kling var ju till exempel redan erkänd i modevärlden så hon kan satsa på det. Man kan nog lyckas med en provocerande blogg också. Genom att skriva dryga och elaka saker blir man lätt en ”snackis”, men det kan vara farligt att inte vara försiktig med vad man publicerar. Folk kan bli väldigt upprörda.

Sista frågan nu, vilket blir sommarens snyggaste plagg?

- Hmm, mumlar bloggerskan för sig själv och tar en lång funderare. Jag älskar ju höga jeansshorts, så det kommer jag att använda mycket i sommar. Men lite mer allmänt då…? Magtoppar! Det kommer vara mer populärt i år. Skyhöga klackskor håller nog i sig med, med träklack. Stora tjocka halsband, lite etno stil med lite pärlor och indianstuk.

 

Sista frågan var det inte riktigt för här kommer några snabba som avslut!

 

Prickigt eller randigt?

- Båda! I mängder!

Nytt eller secondhand?

- Secondhand, helt klart.

Jeans eller tights?

- Hm, tights.

Klack eller platt sko?

- KLACK!

Lugg eller mittbena?

- Hm, mittbena är ju trendigast. Det beror ju på vad man passar i med. Jag säger båda.

Vår/sommarkläder eller höst/vinterkläder?

- Absolut vår/sommarkläder.

 

Innan jag går där ifrån frågar jag om man skulle kunna få ta sig en titt in i klädgarderoben. ”Colorelle” visar mig in till sovrummet där hennes kläder gömmer sig bakom tre stora vita dörrar. Bakom de två första dörrarna hänger, säkert hundra, hoppressade klänningar i alla färger, längder och modeller. Under dem ligger fler kläder och accessoarer staplade i stora högar. Bakom den tredje dörren hittar man ytligare några korgar och hyllskivor proppfulla med så många tröjor och linnen som bara går att få in. Här gömmer sig även lite smink och smycken. Jag undrar lite för mig själv vart kläderna som just nu låg i resväskan, tidigare hade legat.

Solen lyser på glittrande snö,
På glänsande is över en frusen vik.
Den lockar henne ut till glitter, ut till glans.
Stående i glitter och glans göms solen bakom svekfulla moln.
Allt brister, kylan slår hårt.
Måste upp, måste ut, måste bort.
Tiden läker alla sår.
Solen lyser på glittrande vatten,
Med glänsande vågor i samma lilla vik
Glitter och glans lockar henne än en gång.
Hon tar ett kliv ut i varmt vatten.
Äntligen den rätte stunden